Allt känns så grått. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag har ingen lust till någonting. Jag vill bara lägga mig under täcket och dra det över huvudet, och vill inte vakna igen. Jag vet att jag har en son som behöver mig, och jag vet att jag har en sambo som älskar mig. Men jag orkar inte vara stark mer. Det är för jobbigt. Jag vill inget hellre än att må bra, men det verkar jag inte kunna göra förrän min och min sambos älskade son kommer hem. Och det dröger länge inu. Tiden går så sakta. Allt jag vill är att få må bra. Vara stark och orka för min sons skull. Men just nu orkar jag inte. Är det egoistiskt av mig? :(