Tankar far återigen fram och tillbaka. Jag vet snart inte ut eller in längre. Jag tycker bara att det är sååå jobbigt. Jag försöker verkligen kämpa för Rasmus skull, men krafterna börjar ta slut. Förhoppningsvis så får jag kanske nya krafter på tisdag, efter att vi har varit och pratat med Psykologen på sjukhuset. Det kanske är det jag behöver.

Ska snart göra mig i ordning för att ta mig in till Rasmus. Jag saknar honom så det gör ont. Jag vill ha honom hemma hos mig, i min famn. Jag vill höra hans jollrande, titta på honom när han ligger och sover i sin säng. Jag vill uppleva allt det, som de flesta nyblivna föräldrarna får uppleva. Det kanske låter hemskt, men jag mår inget bra alls av att se föräldrar med sina nyfödda i deras vagnar ute på stan. Det får mig bara att längta efter Rasmus ännu mer. Åh varför skulle detta drabba just mig, oss?
Mamma och pappa älskar dig Rasmus! Det får du aldrig tvivla på! Vi kämpar för dig varje dag! Just nu mår du ju bra, och du har gjort det ända sedan du föddes! Du är en riktig kämpe och du visar verkligen en överlevnadsinstinkt! Du kommer att klara det här! Och jag och pappa är här för att hjälpa dig, tillsammans med personalen på neonatalavdelnignen!

Älskade sonen! Jag längtar tills du får komma hem! Jag hoppas och vill att tiden den går fort. Det är inte bara jag och pappa som längtar efter dig, utan det är alla i släkten som längtar efter dig också. Det finns ju de som inte  har fått se dig än. Jag kan helt säkert säga, att det är nyfikna på hur du ser ut, vem du är mest lik och allt sådant där! Jag ville verkligen inte att detta skulle hända dig. Hade jag kunnat så hade jag tagit allt det onda ifrån dig och gjort så att du mår bra, så att jag hade fått ha dig hemma! Men det kan jag inte, och det gör så ont i mig!
Men du kommer att klara det här! Du kommer bli en stor stark kille, som kommer ta alla flickorna med storm!