Tankarna far fram och tillbaka. Jag funderar på om detta verkligen är värt det? Det är den stora frågan. Orkar jag kämpa för oss två, samtidigt som jag kämpar för Rasmus?
Jag håller på att gå i bitar. Jag känner mig så ensam. Trots att jag har människor runt omkring mig som vill hjälpa mig och stötta mig. Men jag klarar inte av att ta emot er hjälp. Jag är rädd att svika er!
Kanske inte så konstigt att jag är som jag är. Och om jag ska vara ärlig så tror jag inte att du förstår hur jag mår. Jag vet att du med har det jobigt och att du tar hand om din sorg och bearbetning på ditt sätt, men du får inte glömma bort mig. Eller Rasmus.